Ikväll har vi all anledning att fira med tårta, jag visste att ni skulle fixa det sa en glad Lilleman.

Vi vann! Ja tragiskt nog så blev det vi mot dom på slutet och jag visste från hjärtat att denna ronden kommer vi att slå knockout - fanns ingen chans att dom skulle kunna slingra sig ur den soppan dom själv satt sig i.

Känslan att gå ut genom dörren på Stadshuset med ett stort jäkla leende på läpparna.. ja vilken feeling!

Väl förberedda klev vi in i sammanträdesrummet på BUN och la våra luntor med papper på bordet.

Med småbister min konstaterade ledningen : Jaaa vi har läst anmälan som ni gjort och jaaa där står det en hel del.

-Jajamen svarade vi kort och allvarligt och jag sa att nu är det slut, vår son ska INTE behandlas på detta sätt mer.

Rektorn försökte lätta upp stämningen försiktigt leende med orden: Jag tycker att vi har gjort ett bra jobb med er son.

Då blängde jag ilsket på henne och svarade vasst : Det tycker INTE vi , att klassläraren käftar emot en 8 åring och beter sig så illa som hon har gjort och provocerat honom så är det INTE något bra jobb!

Dom fick 45 minuter och skolchefens min blev allt mer bedrövlig ju mer vi berättade om allt som vår son varit med om, hur klassläraren kränkt vår äldre son och sagt till Lilleman att storebror är dum i huvudet som lärt sin lillebror fula ord, hur klassläraren sagt att ELAKA BARN hamnar i Lilla Skolan  ( en avdelning på skolan där det verkar vara helt underbar personal som KAN bemöta barn med särskilda behov). Vi lade fram dokument på bordet  om eländet.

På 45 minuter fick dom höra det helvete som vår son har genomlidit under en hel termin, hur vuxna sårat hans själ bit för bit med ilska, fula ord, konflikter och bestraffningar. Hur han alltid blivit syndabocken - även om han inte ens alla gånger verkligen varit skyldig till saker som hänt.

Denna gång hade inte rektorn några undanförklaringar att komma med och innan mötet var slut talade jag om att skolinspektionen vet allting, att jag varit i kontakt med dom i Malmö och att dom ser mycket allvarligt på detta.

Skolledningen vet nu hur det ligger till - och dom VET hur man ska bemöta barn med särskilda behov, nu hoppas vi innerligt att resten i ledet ska lära sig med för någonstans har det brustit i kommunikationen. Om dom på stadshuset vet hur man ska bemöta dessa barn - ja då måste även skolpersonalen få veta det.

På tisdag ska Lillemans pappa och jag gå och besöka den andra avdelningen dit vi ska flytta vår son, personalen jag talade med idag verkar helt fantastisk.

Han sa att dom som jobbar där har SJÄLV VALT att arbeta med dessa barn, att dom brinner för detta jobb och att barnen dom arbetar med är HÄRLIGA. Han beskrev hur man arbetar med elever som har Asperger - och jag visste direkt att denna mannen vet exakt vad han talar om...

Äntligen någon som förstår och vet... ni anar inte hur glada och lättade vi är - men även helt slutkörda för denna ronden den tog på krafterna.

Man ska aldrig ge sig - oavsett hur tung uppförsbacken må vara, det är värt allt slit, allt paragraf pluggande och allt detektivarbete via intranätet.

Nu kan vi pusta ut lite och ladda våra batterier - men vi  kommer att fortsätta hålla ögonen på skolan och ett uppföljningsmöte med skolledningen bokade vi redan in till februari, vi sa att vi vill träffas då och kolla upp hur det fungerar under vårterminen i skolan.

Lilleman hade sagt till sin assistent idag: Min Mamma och Pappa är på möte med skolledningen nu - och du kommer inte att få jobba som min assistent mer.

Hon hade svarat att hon minsann skulle jobba kvar länge med honom... hahahahaa  jag säger bara : Honey, skulle inte tro det!

För nu är det bara en vecka kvar av gamla eländet - sedan börjar en ny bättre tid, med vuxna runt vår son som förstår sig på honom och hans bästa och en ny assistent blir det ta mig sjutton oavsett vad den nuvarande säger

P.u.n.k.t s.l.u.t