Klockan 10.15 blev älskade underbara lilla Quno vår Änglahund.

Tack kära vän för alla åren vi fick med dig, du var en underbar  speciell familjemedlem och lämnar ett stort tomrum och hål i våra hjärtan.

Du kommer alltid att finnas med oss .

Nu slipper du ha ont och kan rusa runt med Totte där i hundhimlen, saknaden är stor.

Minnena kan ingen ta ifrån oss.

 Vi säger inte farväl utan vi säger :

Vi ses igen!

Klockan är snart 4.30 Sandra & jag har vakat natten, Älskade lille Q blir allt sämre   .

Det gör så ont i oss att se honom så här och vi är allt mer övertygade om att vi gjort rätt beslut. Om någon timme ska jag ringa vetten, jag ska se om vi kan få en veterinär hem till oss så Lille Q slipper åka iväg. Han avskyr veterinärställen och om det vore möjligt för honom att slippa åka in vore det bra.

Det har inte varit svårt att hålla sig vaken hela natten, självklart ställer man upp för sin käre familjemedlem.

Ellen och Daisy känner att allt inte är som det ska, Ellen har under natten lagt sig flera gånger bredvid Quno. Just nu sover han lite , men han har till och från varit vaken och gnytt lite. Han har inte rört sig alls och vid 2 tiden började han kännas svalare.

Jag gjorde iordning värmeflaska och vetevärmare och la det runt honom så att han skulle få det varmt och gott - han har alltid älskat värme.

Senast jag grät så här mycket var den 21/7-2008 då min älskade Totte for till hundhimlen.

Vi har bäddat en gästsäng på golvet i vardagsrummet, där har Sandra och jag varit med Quno så att han ska känna sig trygg.

Den där pigga livsgnistan finns inte längre i hans ögon, det är som att ålderdomen hann ikapp honom på bara några timmar...

Detta är baksidan med att ha djur, det gör så förbannat ont när dom inte mår bra och man tvingas ta svåra beslut.

  Quno med sina lurviga brudar Ellen och Daisy ( en gammal bild)   

"If you really love someone ..let them go..."